Thomas Nilsson

Praktfullt fall

2008-11-03T22:37:00.005+01:00

Det är inte lätt att vara socialdemokrat i Tyskland nu. Förra månaden störtades partiledaren Kurt Beck och efterträddes av sin företrädare Franz Müntefering. Opinionssiffrorna är förödande. Men imorgon skulle SPD få sin första seger på mycket länge. Efter ett halvår av oklart parlamentariskt läge skulle Hessens parlament rösta för en röd-grön minoritetsregering, med aktivt stöd av vänsterpartiet LINKE. Direkt efter valet misslyckades ett liknande försök då en socialdemokrat förklarade att hon inte kunde rösta för en sådan lösning.

Sedan dess har Hessens socialdemokraters ledare Andrea Ypsilanti ägnat ett halvår att övertala sitt partis högerflygel att leva med en vänsterstödd minoritetsregering. Och äntligen, efter långa förhandlingar och en extra partikongress var allt klart. Tills plötsligt, dagen före omröstningen, samma socialdemokrat förklarade att hon aldrig skulle kunna rösta för en vänsterstödd regering - och tre nya socialdemokratiska ledamöter hoppade av. Andra Ypsilanti såg sex månaders förankringsarbete gå i papperskorgen och SPD gick mot ytterligare ett förödmjukande nederlag.

Det kunde i och för sig varit värre, tröstar sig en del socialdemokrater: Avhopparna kunde ha väntat tills själva omröstningen med att hoppa av, och förödmjukat Ypsilanti i direktsändning - precis som skedde med Heide Simonis i Schleswig-Holstein år 2005.

När ett röd-grönt-rött alternativ kan räknas bort, verkar ingen heller tro på ett röd-grönt-gult (liberalt) alternativ, socialdemokraterna har helt enkelt inte någon kraft kvar att leda delstaten. Därför är alternativet antingen en kristdemokratisk-liberal-grön regering, eller ett nyval.
DN.

Tidigare inlägg: Stora koalitioner = stora problem

Andra skriver intressant om: Tyskland, Hessen, SPD, Andrea Ypsilanti

Vem kan, vem vill regera Belgien?

2008-07-16T00:18:00.005+02:00

Inte ens i fyra månader hann Belgiens nya regering regera, innan den avgick. Visserligen har kung Albert II ännu inte accepterat Yves Letermes avgång, men regeringskrisen är ändå ett faktum.

Svårigheterna med att regera landet är många, men de handlar alla om förhållandet mellan den federala staten och regionerna, eller förhållandet mellan landets språkgrupper. Den flamländska regionen vill ha större självstyrelse, vilket den vallonska regionen avvisar. Samtidigt vill de franskspråkiga ha större rättigheter i de flamländska kommunerna runt Bryssel.

Yves Leterme hade lovat att den 15 juli presentera ett förslag till hur regeringen önskade att förhållandet mellan stat och region skulle ändras, men när detta misslyckades valde han att lämna in sin avskedsansökan. Regeringen består av tradition av både flamländska och franskspråkiga partier; belgiska partier finns inte.

Yves Letermes parti, de flamländska kristdemokraterna är i en valallians med flamländska självständighetsivrare, N-VA, och det är uppenbarligen dessa som har satt stopp för ett kompromissförslag som skulle kunnat få med de franskspråkiga partierna. Samtidigt är de franskspråkiga partierna även de tämligen kompromissovilliga.

De flamländska socialdemokraterna, som till skillnad från de franskspråkiga socialdemokraterna inte är med i regeringen, kräver nu nyval. Frågan är om detta kommer lösa något. För att låsningarna mellan partierna ska släppa krävs framförallt att de flamländska väljarna både straffar kristdemokraterna och N-VA, samtidigt som de inte röstar på det högerextrema partiet Vlaams Belang, en ekvation som är svår att lösa.

Om ett nyval inte förändrar läget i sak - vad återstår då av Belgien?

Tidigare inlägg om Belgien:

Belgien på spåret igen 2008-03-07
Bye, bye Belgium 2007-12-12
Ett olösligt dilemma? 2007-12-02
Belgien, en stat utan framtid? 2007-11-10

Se även DN, AB, SR och Sydsvenskan.

Andra bloggar intressant om Belgien, Flandern, Vallonien, Yves Leterme

Viral kampanj mot lagförslag

2008-06-13T22:58:00.003+02:00

I den svenska bloggosfären pågår för närvarande en mycket intressant kampanj mot regeringens lagförslag om avläsning av all e-posttrafik som korsar landets gränser. Kampanjen försöker förmå vissa riksdagsledamöter att bryta mot partilinjen och rösta med oppositionen. Det krävs endast att fyra allians-ledamöter byter sida för att förslaget ska falla.

Dyslesbisk och Mattias Svensson bidrar med följande lysande video som sprids bland svenska bloggar. Om kampanjen fungerar? Det får vi reda på på onsdag ...

Andra skriver om: FRA, Lex Orwell

Radio till högstbjudande

2008-03-23T21:52:00.003+01:00

Detta är del 2 i en serie om den kommersiella radion i Sverige

Del 1: Visionen om mångfald i etern
Del 2: Radio till högstbjudande

Det finns i princip två olika sätt för det allmänna att fördela allmännyttiga men begränsade produkter, som exempelvis frekvenser på FM-bandet, eller 3G-frekvenser: Antingen kan man auktionera ut dem till den som bjuder högst, eller så anordnar man en "skönhetstävling" med ett antal uppställda kriterier, och den "lovar mest" får frekvensen. Den svenska regeringen valde, av olika skäl, metoden med auktioner till högstbjudande.

Det fanns dock flera problem med att auktionera ut de svenska reklamradiofrekvenserna med förhoppningen om att det skulle bli lokala sändningar av det.

Ett av problemen var att Sverige är glest befolkat. En normal lokal station, med anställda programledare, journalister, annonsförsäljare och administrativ personal skulle i genomsnitt endast kunna få runt 100 000 lyssnare på sin höjd. 100 000 läsare kanske fungerar för tidningar, men att få motsvarande intäkter genom radioreklam visade sig vara lättare sagt än gjort.

Ett annat problem var (och är) att det finns "omöjlig konkurrens" i form av statligt finansierade, rikstäckande och lokala, stationer från Sveriges Radio. Dessa tar lyssnare som är intresserade av nationella nyheter (P1), klassisk musik (P2) eller lokal journalistik (P4). De nischerna var helt enkelt redan tagna, och dessutom väldigt dyra.

Även om man tar hänsyn till den glesa befolkningen och konkurrensen från Sveriges Radio var det inte skrivet i sten att det skulle bli så få aktörer på radiomarknaden. Det största problemet var begränsningen av frekvenser till två per stad. Detta ledde förvisso till välbehövliga tillskott i statskassan, eftersom den som bjöd högst fick betala summan till staten - varje år, indexuppräknat. Men i samverkan med det faktum att man fick samsända 16 timmar per dygn slogs alla lokala intressenter effektivt ut av de stora mediedrakarna. Dessa kunde lugnt lägga en miljon eller mer per frekvens, i den trygga förvissningen att man inte behövde anställa någon personal på orten. Allt kunde samordnas från en och samma station i Stockholm - innehållet, annonserna, t o m den "lokalt producerade" nattliga musikmixen.

Auktionerna i sig var alltså inte huvudproblemet, det var ett antal samverkande faktorer som egentligen per automatik ledde till den situation man har idag med två nationella privata radioaktörer.

Regeringens intentioner om att man inte skulle få äga mer än ett lokalradiotillstånd, och tidningar inte skulle få äga några tillstånd, visade sig vara väldigt lätta att kringgå. Vad betyder det egentligen att man inte får äga mer än ett tillstånd? Jo, en juridisk person fick inte äga mer än ett tillstånd. Men om man istället äger två dotterbolag är dessa två olika juridiska personer - och dessa kan alltså äga vars ett tillstånd. På samma sätt kunde tidningar bilda dotterbolag som fick äga lokalradiotillstånd.

När socialdemokraterna vann valet 1994 var man fast beslutna om att stoppa framtida auktioner och istället fördela lokalradiotillstånd på andra sätt - något som visade sig vara lättare sagt än gjort, vilket beskrivs i nästa del.

Se även DN1, DN2.

Andra skriver intressant om mediepolitik, reklamradio, privat lokalradio

Den privata lokalradion: Historik och framtid

2008-03-20T22:52:00.006+01:00

Idag beslutade regeringen om proposition 2007/08:106 Tillfälliga besämmelser om tillstånd att sända lokalradio. Det handlar kortfattat om att dagens reklamradio tillfälligt ska få sända med befintliga regler även sedan deras tillståndsperiod går ut vid nästa årsskifte. Tills dess att översynen av villkor för kommersiell radio ska presentera sitt betänkande till hösten och resultatet av översynen ska förvandlas till lag hinner nämligen tillstånden gå ut. Jag tänkte därför passa på att skriva några inlägg om den privata lokalradions historia och dess eventuella framtid.

Del 1: Visionen om mångfald i etern
Det hela började bli pinsamt för den socialdemokratiska regeringen runt 1990. Efter Berlinmurens fall 1989 var Sverige i princip ensamma om att inte ha privat annonsfinansierad radio. Flera närradiostationer, som Radio Nova i Vagnhärad och Radio P4 i Lund och Vellinge bröt aktivt mot lagen genom att ha reklam i sina sändningar. Granskningsnämnden drog in sändningstillstånd på löpande band, varvid nya föreningar sökte nya tillstånd på löpande band. Det påminde mycket om hur den svenska staten på 1800-talet drog in Aftonbladets utgivningstillstånd, varefter tidningen helt sonika sökte och fick nya utgivningstillstånd, fast för "Det femte Aftonbladet", "Det sjätte Aftonbladet" etc. Aftonbladet vann den fighten och 150 år senare höll den socialdemokratiska regeringen på att förlora en liknande fight. Man insåg att slaget var förlorat och beställde en utredning om förutsättningarna för privat lokalradio (SOU 1991:108).

Kort därefter förlorade socialdemokraterna riksdagsvalet och en ny borgerlig minoritetsregering tillträdde. Kulturdepartementet under folkpartisten Birgit Friggebo la fram en promemoria om regler och villkor för privatradio (Ds 1992:22). Promemorian föreslog att så många frekvenser som det bara var möjligt skulle frigöras i alla städer där det fanns intresse, minst 10 i Stockholm, Göteborg och Malmö. Där skulle de som ville kunna bjuda på en frekvens för att sända lokala program. Marknaden skulle sköta resten. Så blev det inte riktigt. Dels menade Post- och Telestyrelsen att det var helt omöjligt att skaka fram fler frekvenser än fyra i Malmö/Lund och fem i Göteborg. Dels blev de större aktörerna i mediebranschen allvarligt oroade av en hotande mördande konkurrens. När propositionen (1992/93:70) väl kom och klubbades igenom i riksdagen hade den avgörande förändringar gentemot promemorian:

Endast Stockholm fick 10 frekvenser. Göteborg fick fem frekvenser. Övriga städer fick vars två.
Det fanns möjlighet för de lokala stationerna att samsända upp till 16 timmar per dygn. Övrig tid skulle bestå av lokalt producerat material, oklart vad.

Eftersom det fanns allvarlig oro mot ökad mediekoncentration satte man även upp vissa begränsningar i äganderätten av frekvenserna. Samma ägare fick inte äga mer än en frekvens i varje stad. Tidningar fick inte äga några frekvenser. Det sista var ett allvarligt bakslag för Göteborgs-Posten, som tillsammans med ett antal liberala landsortstidningar tänkte bjuda Sveriges Radio på konkurrens med Radio RIX. I övrigt fanns det inga begränsningar om innehåll eller ägarskap, den som bjöd högst skulle få sin frekvens och behålla den i minst åtta år, med option på nya perioder.

Resultatet efter att ett åttiotal frekvenser i ett fyrtiotal orter auktionerats ut förfärade många. En handfull stora medieaktörer kontrollerade mer än 75 procent av alla tillstånd. Bland dessa fanns Bonnier med Mix Megapol, Kinnevik med Z Radio, franska NRJ och SRU/Göteborgs-Posten med Radio RIX. Stationerna samsände centralt producerade program 16 timmar om dygnet och under åtta timmar på nätterna sändes "lokalt producerat" material i form av en CD-växlare. Dessutom samarbetade ett antal lokala aktörer i något som kallades Svensk Radioreklam AB (SRAB). Upsala Nya Tidning kontrollerade en frekvens i Uppsala och Östgöta-Correspondenten kontrollerade båda i Norrköping. Den privata lokalradion var inte lokal och dominerades av stora medieintressenter.

Sett i backspegeln verkar mångfalden efter auktionerna 1994 och 1995 nästan öronbedövande, med fem nationella aktörer och ett dussintal helt oberoende stationer. Idag kontrollerar två (två!) aktörer innehållet i mer än 90 procent av stationerna. MTG Radio med bl a RIX FM, Lugna Favoriter och NRJ samt SBS Radio med bl a Mix Megapol och The Voice. Utanför dessa sfärer finns bara One FM i Östersund, Favorit 103,9 i Södertälje samt City 106,5 i Uppsala. Ett fåtal stationer inom de båda stora sfärerna produceras lokalt, som East FM i Norrköping och Radio Guld i Sundsvall.

Hur kunde verkligheten hamna så långt från idéerna om en lokalt ägd och producerad radio? Några av svaren finns i sättet frekvenserna fördelades. Mer om det i nästa del, som publiceras i morgon.

Andra skriver intressant om mediepolitik, reklamradio och privat lokalradio

Stora koalitioner = stora problem

2008-03-07T21:52:00.009+01:00

Inte bara Belgien har haft problem med regeringsbildningen (se tidigare inlägg). Några tyska delstater har nyligen haft val, utan att klara majoriteter bildats. Problemet har stavats Die LINKE - Vänsterpartiet.

Det tyska vänsterpartiet bildades förra året efter en sammanslagning av PDS (det nya namnet på DDR:s kommunistparti) och WASG (en utbrytargrupp ur de tyska socialdemokraterna, ledd av dess tidigare partiledare Oskar Lafontaine). I och med fusionen med WASG blev det östtyska kommunistpartiet uppenbarligen valbart även i västra Tyskland. Sedan återföreningen 1990 har PDS varit bland de största partierna i de östtyska delstatsparlamenten, men som Die Linke har man även kommit in i flera västtyska delstatsparlament - och i Tysklands förbundsdag.

Redan vid valet 2005 kom Die Linke in i förbundsdagen som ett valförbund mellan PDS och WASG och fick då en vågmästarroll. En roll man förlorade direkt, då kristdemokraterna CDU och socialdemokraterna SPD valde att bilda en blocköverskridande regering, hellre än att regera med stöd av Vänsterpartiet. Detta hade man redan gjort i ett antal östtyska delstater och det har man även fortsatt med, för att förhindra ett inflytande för Vänsterpartiet. Till skillnad från Sverige har man ingen tradition av att bilda minoritetsregeringar i Tyskland. Antingen bildar man en majoritetsregering, eller så utropar man nyval, vilket ses som onödigt och dyrt.

Den omaka koalitionen mellan kristdemokrater och socialdemokrater har dock knakat i fogarna ett tag nu och för att kunna profiliera sig inför förbundsdagsvalet 2009 har man önskat sig några rejäla segrar i de senaste delstatsvalen för antingen högerblocket (kristdemokraterna och liberalerna) eller vänsterblocket (socialdemokraterna och de gröna), snarare än att bilda ännu flera blocköverskridande koalitioner. Dock förgäves.

Vid både de västtyska delstatsvalen i Hessen (27 januari) och Hamburg (24 februari) fick Vänsterpartiet en vågmästarroll. I ingen delstat har en regering kunnat bildats än.

I Hessen skulle det stora slaget mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna stå. I högra ringhörnan stod hessens kristdemokratiske regeringschef Roland Koch, som utmanade förbundskanslern Angela Merkel om ledarskapet i CDU. Men för att vinna det, måste han också visa att han kunde vinna i sin egen delstat. Vilket han uppenbarligen inte kunde, även om han fortfarande försöker.

I den vänstra ringhörnan stod utmanaren Andrea Ypsilanti, ett kvinnligt stjärnskott bland socialdemokraterna, som skulle erövra makten från Koch i Hessen. Inte heller detta lyckades.

Att de före detta kommunisterna i Vänsterpartiet inte är ett alternativ för högerblocket är självklart, men även för socialdemokraterna är läget problematiskt. I Sverige bröt sig vänsterpartiet ut ur socialdemokraterna på 1920-talet och såren har så sakteligen läkts tillräckligt att man utan större problem har kunnat regera på vänsterpartiets nåder i många år. I Tyskland har PDS lett en diktatur i 40 år, medan WASG bröt sig ut ur socialdemokraterna så sent som 2004, och där har inga sår läkts.

I delstaten Berlin regerar dock socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet, men det har mer setts som ett undantag. Ett stort problem för socialdemokraterna har varit det faktum att Vänsterpartiet har haft svårt att hitta bra kandidater till delstatsvalen i västra Tyskland. I Niedersachsen valdes en ledamot med ursprung ur det västtyska kommunistpartiet, som strax efter valet gav uttryck för förståelse för Berlinmuren. Hon blev genast utesluten ur partiet, men skadan var redan skedd. Det blev ännu svårare för socialdemokraterna att bilda delstatsregering med Vänsterpartiets stöd.

I förrgår förklarade Andrea Ypsilanti att hon tänkte ställa upp som premiärministerkandidat i Hessen - och att hon tänkte regera om hon fick stöd av Vänsterpartiet, utan att bjuda in dem i regeringen. I detta fick hon stöd av socialdemokraternas partiledare Kurt Beck, som redan tidigare gett henne fria händer att själv avgöra om hon ville ställa upp med stöd av Vänsterpartiet.

Detta föranledde liberalernas ledare i Hessen att uppmana enskilda socialdemokrater i delstatsparlamentet att följa vallöftet att inte regera med hjälp av vänsterpartiet och därmed bryta mot partipiskan genom att rösta emot Ypsilantis kandidatur. En ledamot, Dagmar Metzger, hörsammade uppmaningen och förklarade för Ypsilanti att hon inte kunde räkna med hennes stöd. Ypsilanti tvingades dra tillbaka sin kandidatur och det socialdemokratiska partiet står praktiskt taget i spillror, både i Hessen och nationellt, då det även var ett svidande nederlag för partiledaren Kurt Beck.

Det lutar nu åt att en så kallad Jamaika-koalition kommer att bildas i Hessen. Jamaika, efter landets flagga som är svart, gul och grön, motsvarande färgen på de tyska kristdemokraterna, liberalerna och miljöpartiet. Även i Hamburg verkar de gröna och kristdemokraterna finna varandra.

Personligen tror jag att sådana koalitioner är mcyket bättre än "stora koalitioner" mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Det stora problemet med stora koalitioner mellan högern och vänstern är att det då bara finns två tänkbara oppositionspartier: vänsterextremisterna i Die Linke eller högerextremisterna i NPD. Det gagnar knappast den tyska demokratin att ge dessa partier större stöd än de förtjänar.

Andra skriver intressant om: Tyskland, Hessen, Hamburg, CDU, FDP, SPD, Grüne, Linke, Andrea Ypsilanti

Se även DN, DN2, Der Spiegel

Belgien på spåret igen

2008-03-07T21:33:00.003+01:00

Nio månader efter valet verkar det som om - ta i trä - Belgien faktiskt kommer att få en fast regering. I december fick den förre liberale premiärministern Guy Verhofstadt ta över regerandet, så att partierna skulle kunna förhandla ifred. Nu ser det ut som han den 20 mars kommer att kunna lämna över regeringen till förra årets valvinnare, kristdemokraten och flamländaren Yves Leterme. Förhandlingarna har lett till ytterligare försvagning av den belgiska staten: i och med uppgörelsen mellan kristdemokraterna, liberalerna, socialisterna och de gröna (två av varje, ett flamländskt parti och ett vallonskt) kommer även ekonomi- och industripolitiken, bostadspolitiken och jordbrukspolitiken ligga på delstatsnivå.

Detta är förvisso inget anmärkningsvärt i ett land där det mesta från kulturpolitiken till vapenexporten regionaliserats. Varför just vapenexporten kan man fråga sig? Jo, vapenproduktionen sker främst i Vallonien. För att inte den flamländska majoriteten i landet ska kunna stoppa den (till krigsförande länder exempelvis) har till och med vallonerna ansett att regionalisering kan vara en bra idé.

Andra skriver intressant om: Belgien, Vallonien, Flandern, Yves Leterme

Se även: DN, International Herald Tribune

Bye Bye Belgium

2007-12-12T22:28:00.000+01:00

Den 13 december markerar årsdagen av den kontroversiella satirsändningen "Bye Bye Belgium" på den franskpråkiga televisionen i Belgien, RTBF La Une. Sändningen var gjord som en extra nyhetssändning, där man kungjorde Flanderns utträde ur Belgien, att gränsposteringar var upprättade mellan Flanderna och Bryssel/Vallonien, samt att kungen flytt utomlands. Den var rätt så skickligt gjord och många franskspråkiga belgare trodde att det var på riktigt, trots de skyltar med "Detta är en fiktion" som dök upp i rutan då och då.

Sedan dess har både det politiska klimatet, men också medieklimatet delstaterna emellan hårdnat. Man har vant sig vid att politikerna från de olika språkgemenskaperna hoppar på varnadra, men på sistone har även pressen börjat hetsa upp stämningen. Redaktören för Het Laatste Nieuws pekar på just satirprogrammet som startskottet för den dåliga stämningen. Till saken hör att det i Belgien inte finns någon belgisk media - endast franskspråkig, flamländsktalande eller tyskspråkig.

Och som för att kasta bensin på lågorna har den förre regeringsbildaren Yves Leterme anklagat just RTBF för att piska upp stämningen mellan frankofoner och flamländare - genom att jämföra public service bolaget med den stationen i Ruanda som uppmanade till folkmord mot tutsierna. Med tanke på hur lugn situationen är i Belgien kanske det inte var en helt rättivs jämförelse ...

För att bryta det politiska dödläget har kung Albert II gett valets förlorare Guy Verhofstadt i uppdrag att försöka hitta en lösning. Poängen med detta är att trots att Verhofstadt är flamländare så har han många valloners förtroende. Om uppdraget kommer att lyckas är däremot en helt öppen fråga.

Tills dess att en lösning har uppnåtts kan jag rekommendera nedanstående filmsnutt från den fejkade nyhetssändningen. I sann belgisk anda är det en flamländsk återutsändning av det ursprungliga programmet, textat på nederländska. Så även om du inte kan franska kan du nog förstå lite genom texten, särskilt om du kan engelska eller tyska.

Se även Sydsvenskan, Svenska Dagbladet

Andra bloggar om: Belgien, RTBF, satir

Ett olösligt dilemma?

2007-12-02T10:05:00.000+01:00

Efter långt om länge har några svenska tidningar uppmärksammat ett TT-telegram om att de belgiska regeringsförhandlingarna brutit samman och att valets vinnare Yves Leterme har gett upp om att kunna bilda en ny regering. Han ställde en kabinettsfråga om förhållandet mellan region och stat, och då röstade ett av de fyra partierna i koalitionsförhandlingarna nej. Det verkligt intressanta i frågan är att det ena vallonska partiet (liberala MR) faktiskt röstade ja. Det tyder på att det var en uppriktigt menad kompromiss från flamländaren Leterme.

Som alltid när det gäller belgisk politik är sanningen inte så enkel som att det bara är fyra partier som förhandlar om regeringen: de flamländska kristdemokraterna och liberalerna, samt de vallonska kristdemokraterna och liberalerna. Sanningen är att det finns minst ytterligare två partier med i förhandlingarna. I Belgien är det vanligt att två eller flera partier går samman i valförbund för att kringå röstspärren till parlamentet. De flamländska kristdemokraterna CD&V har således gått i förbund med det flamländsk-separatistiska NVA, medan de vallonska liberalerna MR har gått i förbund med de franskspråkigas rättighetsparti FDF. Utan NVA eller FDF har den tilltänkta regeringen ingen majoritet i parlamentet. Att Leterme då faktiskt lyckades hitta en kompromiss i frågan som tillfredställde både NVA och FDF är alltså rätt så anmärkningsvärt. Men av någon anledning ställde sig de vallonska kristdemokraterna cdH alltså inte bakom den kompromissen.

Vad återstår då? Nyval? Det finns flera problem med denna lösning. För det första verkar opinionen i Flandern ha radikaliserats sedan valet i juni, och opinionsmätningarna pekar på att de flamländska separatisterna skulle bli än starkare vid ett eventuellt nyval. Det borgar inte för ett bättre förhandlingsklimat.

För det andra har den belgiska högsta domstolen förklarat den nuvarande lösningen för Bryssels valkrets för författningsvidrig (se tidigare inlägg). Innan den frågan löses kan inget nyval utlysas. Och det är bland annat om just den lösningen som partierna förhandlade om när sammanbrottet kom.

Är detta ett olösligt dilemma? Kanske blir alexandershugget i frågan att Belgien ändå delas inom kort.

Andra bloggar om: Belgien, Flandern, Vallonien, Bryssel, regeringskris

Veckans självmål

2007-11-15T21:51:00.000+01:00

Vad händer om man stänger in nationalister av olika nationaliteter i samma rum? Just det, de råkar i luven på varandra. Partigruppen ITS (Identitet, Traditioner, Suveränitet) som samlat ett antal högerextrema nationalistpartier upplöstes i veckan sedan italienska ny-fascister häcklat rumäner i Italien. Det fick det rumänska nationalistpartiet Storrumänska partiet att lämna partigruppen. Därmed understeg partigruppen gränsen för att erkännas som en partigrupp. Inte helt oväntat.

Andra bloggar om: EU, ITS, europaparlamentet, högerxtremism

Belgien - en stat utan framtid?

2007-11-10T21:44:00.000+01:00

Belgien har nu varit utan federal regering i mer än fem månader, och inget tyder på att de kommer få en inom överskådlig tid heller. Än lider invånarna i Belgien ingen nöd i avsaknad av regering, främst eftersom de redan har ett antal andra regeringar som fungerar, på regional och gemenskapsnivå.

Jag har bott några år i Belgien och flera av mina bekanta har frågat mig om Belgien verkligen kommer att delas. Jag har alltid svarat att nejdå, de hittar snart en lösning, men nu börjar jag undra om jag inte har haft fel. Det finns flera tecken som pekar på en delning, i varje fall på sikt.

Jag har inget principiellt mot en delning av Belgien, lika lite hade jag något emot delningen av Tjeckoslovakien 1992 eller Sverige-Norge 1905 för den delen. Det finns inget självändamål att behålla ett förbund som invånarna i en delstat inte vill ha. En delning av Belgien lär dock inte bli lika enkel. Problemet stavas Bryssel.

Bryssel är en till största delen franskspråkig enklav i Flandern. Omkring 80 % talar franska, 20 % talar flamländska, och befolkningsgrupperna är relativt blandade. Kan då inte Bryssel bli en tvåspråkig ö i Flandern, en europeisk motsvarighet till Washington DC? För det första har EU-kommissionen inget intresse av att administrera en miljonstad. För det andra är Bryssel inte bara huvudstad i både Belgien och EU, staden är även huvudstad i Flandern. Fram tills nyligen skulle jag säga att detta utgjorde det största hindret mot en delning, Flandern skulle inte acceptera att förlora Bryssel. Men jag har i flera europeiska tidningar sett tecken på att de flamländska nationalisterna skulle kunna godta en förlust av Bryssel, om de i så fall vinner självständighet för Flandern.

Nästa problem är då Bryssels valkrets, tillika juridiska distrikt, Brussel-Halle-Vilvoorde (BHV). Jag brukar kalla Belgien ett dubbelt enkelspråkigt land, med en tvåspråkig huvudstad. I Vallonien talar man franska, bara franska, och i Flandern talar man nederländska, bara nederländska. Det är dock en sanning med modifikation. Till skillnad från resten av Belgien följer inte Bryssels valkrets regiongränserna. Istället har man också kapat åt sig en stor del av provinsen Vlaams-Brabant, som ligger i Flandern. Poängen med detta är att Bryssels förorter, som ligger i Flandern, mer och mer befolkas av brysselbor som inte har råd att bo i staden, med alla dess välbetalda eurokrater som driver upp bostadspriserna. Dessa utflyttade brysselbor talar mestadels franska. Hade de bott i en rent flamländsk valkrets hade de bara kunnat rösta på flamländska partier. Som boende i Bryssels valkrets kan de även rösta på franskspråkiga partier. Eftersom de juridiska distrikten (motsv. tingsrätt/hovrätt eller länsrätt) följer valkretsarna innebär det att de boende i BHV även har rätt till juridisk behandling på franska, trots att de bor i Flandern.

Bryssels valkrets är alltså en kreativ konstitutionell kompromiss för att tillförsäkra franskspråkigas intressen i Flandern, utan att ändra regiongränserna. I några av de flamländska kranskommunerna beräknas den franskspråkiga befolkningen uppgå till över 90 % (ingen vet, eftersom man inte får registrera befolkningens språktillhörighet).

Denna ordning har dock varit en nagel i ögat för de flamländska nationalisterna, som är rädda för att de franskspråkiga steg för steg lägger under sig flamländskt territorium och tränger undan "ursprungsbefolkningen". Därför kräver de att Bryssels valkrets delas i enlighet med regiongränserna, vilket kommer att medföra att uppskattningsvis 150 000 franskspråkiga invånare i Flandern förlorar möjligheten att rösta på franskspråkiga partier och få juridisk behandling på franska.

Belgiens författningsdomstol har beslutat att den nuvarande valkretsen strider mot författningen. Även om domstolen INTE har talat om hur det bör se ut istället, kräver i stort sett samtliga flamländska partier att valkretsen ska delas enligt regiongränserna. I detta land med kreativa konstitutionella lösningar skulle man kanske hitta en kompromiss, men för första gången sedan Belgien federaliserades har flamländarna satt hårt mot hårt. I ett parlamentsutskott röstade de flamländska delegaterna mot de franskspråkiga i frågan - ett oerhört etikettsbrott i ett land där alla författningsändringar sker i samförstånd över språkgrupperna.

Vad händer nu då? Det är mycket svårt att sia om detta. Om ingen regering kan bildas, kommer man kanske utlysa nyval. Men det är svårt att se att det skulle ändra något.

Jag håller ändå för mest troligt att en regering kommer att bildas före nyår, om inte annat bara för att någon måste skriva under det nya EU-fördraget.

Men om det inte fungerar, kanske Belgien ändå delas. Det finns många olika scenarier om vad som skulle hända då. En möjlighet vore att Flandern blev en självständig stat, liksom Bryssel (kanske som ett EU-distrikt), medan Vallonien anslöts till Frankrike. Detta diskuteras i belgisk press idag, där det avslöjas att en majoritet av fransmännen skulle godta en utökning av landets territorium. Den tyskspråkiga minoriteten i Vallonien skulle i så fall anslutas till Tyskland eller, vilket diskuteras i den östbelgiska pressen, till Luxemburg. Som självständig stat skulle Flandern (kanske) få en mjukare attityd gentemot den franskspråkiga minoriteten i landet och tillerkänna den rättigheter, på motsvarande sätt som Vallonien tillerkänt den tyskspråkiga minoriteten rättigheter.

Skulle Belgiens delning visa på EU:s omöjlighet också? Inte nödvändigtvis. Även om Tjeckoslovakien delades 1992 kommer man inom flera områden återförenas igen 2009, när båda länder går med i både Schengen-området och Euro-området. Inga gränskontroller mellan länderna och gemensam valuta.

EU är faktiskt en förutsättning för att den nuvarande situationen i Belgien har kunnat uppstå. Utan en egen valuta att försvara finns det inga yttre incitament för en regering att bildas. Dessutom blir "kostnaderna" för självständighet mycket mindre för nybildade stater, i och med att man slipper skapa en ny valuta eller finans- och handelspolitik eller ens ett gränsskydd med pass och tull. Allt detta sköts ju av EU idag.

Däremot är Belgiens delning en mardröm för EU-länder med egna separatistiska regioner, som Frankrike (Korsika), Spanien (Katalonien) eller Storbritannien (Skottland). Kan Flandern så kan väl de också? Detta är väl den främsta anledningen till att Belgien inte delas - stormakterna kommer göra allt de kan för att förhindra det.

Jag har inte hittat någon svensk press att länka till i frågan, med undantag av GP, men jag lär väl få anledning att blogga vidare om något mer skulle hända. Tills vidare rekommenderar jag följande blogginlägg på Crooked Timber: The ingredients of the Belgian cocktail. Inlägget är två månader gammalt, men sammanfattar väl bakgrunden till den nuvarande situationen i Belgien. Läs även fortsättningen här.

Intressant och andra bloggar om: Belgien, Flandern, Vallonien, EU

Svensk språkförbistring

2007-08-23T10:09:00.000+02:00

Eller hur två helt olika svar kan betyda samma sak.

Thomas Frostberg, vd och chefredaktör för nyhetstjänsten Rapidus, har hört ett rykte om att Øresund Networks vd, Cecilia Gyllenkrok Borgström, ska erbjudas tjänsten som kommunikationschef för de tre nya främjandebolagen som Region Skåne ska bilda när Position Skåne AB och Øresund Network AB läggs ner vid årsskiftet.

Han frågar Cecilia:
- Stämmer det att du ska bli kommunikationschef för Region Skånes nya främjandebolag?

Cecilia Gyllenkrok svarar:
- Ingenting är klart och jag vet inte vad jag kommer att göra den 1 januari. Vi får se. Just nu är jag fullt engagerad i att avveckla Øresund Network och fullfölja ett Interreg-projekt kring varumärket Öresund. Däremot tror jag det kan bli en väldigt slagkraftig organisation som får mycket mer potential att marknadsföra Öresundsregionen tillsammans med de andra bolagen i regionen.

Attans, tänker Thomas Frostberg, det där icke-svaret kan jag ju inte skriva någon artikel på. Men jag ringer och frågar Hans Henecke, Region Skånes näringslivschef och förmodad VD för de nya bolagen, för säkerhets skull.
- Stämmer det att Cecilia Gyllenkrok ska bli kommunikationschef för Region Skånes nya främjandebolag?

Hans Henecke svarar:
- Du har allt för bra väderkorn. Det är definitivt inte officiellt och det är inget jag vill läsa något om just nu. Men jag kan säga att seriösa samtal pågår och att det inte är särskilt osannolikt att hon kommer börja hos mig i den rollen.

Cecilia Gyllenkroks och Hans Heneckes citat är från artikeln "Gyllenkrok tar över Skånes marknadsföring" i Rapidus 2007-08-22. Övrigt är fria spekulationer från min sida.

UPPDATERAT 2007-12-06: Cecilia Gyllenkrok Borgström ny strategi- och kommunikationschef för Region Skånes marknadsföringsbolag och näringslivsenhet

Dansk språkförbistring

2007-08-16T10:55:00.000+02:00

Jag arbetar ju i ett dansk-svenskt kontor, och då hör språkförbistring till vardagen - även om det sker allt mer sällan. Men visste ni att det var så här illa?

Visst finns det de som ogillar Öresundsintegrationen

2007-08-10T09:30:00.000+02:00

Knappt hade jag skrivit föregående inlägg förrän jag fick mitt första hatbrev på jobbmailen.

Dagens nummer av The Economist innehåller en artikel om Danmark, Öresundsregionen och lyckade brobyggen "Crossing the waters". I den citeras Øresundsinstituttets adminstrerende direktør Anders Olshov angående Dansk Folkepartis krav om att bryta den nordiska överenskommelsen om gemensam arbetsmarknad, för att hindra både svenskar och nysvenskar från att flytta över sundet och missbruka Danmarks sociala trygghetssystem när det svenska trygghetssystemet kollapsar under tyngden från invandringen: "It is sad that Denmark has a party bent on isolating the country like a Nordic Albania". Citatet kom från ett pressmeddelande ØI skickade ut i juni, och refererades både i svensk och dansk press.

Bara några timmar efter att The Economist lagt ut artikeln på sin webbplats fick jag följande mail från signaturen "God Dane":

Anders Olshov: sad that Denmark has a party bent on isolating the country “like a Nordic Albania”.

It is pity that Swedish officialdom is betraying the Swedish people. Forty per cent of the population of Malmö is now Muslim. If I were a Swede I would be deeply ashamed of this fact, and I am sure most good Swedes are.

Olshov and his kind Are traitours to their own people.

Clean Up Europe!

Jag förstår ju att avsändaren inte är muslim, men jag undrar vilken religion han/hon tillhör när signaturen lyder "God Dane"? Förmodligen en religion där guden är dansk och inte har en judisk son ...

Intressant och andra bloggar om: Öresund, Öresundsregionen, integration, Dansk Folkeparti, rasism, The Economist, Öresundsbron

Storyn om Öresundsregionen - en framgångssaga?

2007-08-09T15:21:00.000+02:00

Detta blir (förmodligen) mitt sista inlägg med fokus på Öresundsregionen. Från och med nästa månad slutar jag på min nuvarande arbetsgivare och därmed med Öresundsfrågor. Innan dess kan jag inte låta bli att reflektera lite över en nyutgiven magisteruppsats av Nils Gustafsson, statsvetare vid Lunds universitet; "Jag - en Öresundsb(r)o".

Nils, som var bromotståndaraktivist för 10 år sedan, är numera en varm anhängare av både Öresundsbron och Öresundsintegrationen. Men varför då? Lite av det försöker han luska ur i sin uppsats, vars syfte är "att försöka hitta förklaringar till att Öresundsregionen upplevs som ett framgångsrikt exempel på gränsöverskridande regionbildning i Europa".

Precis som jag hunnit konstatera under min korta tid på Øresund Network, finns det ett myller av Öresundsaktörer med oklara kopplingar och mer eller mindre oklara uppgifter. Detta är dock regionens styrka, enligt Nils, eftersom alla kan fylla begreppet Öresundsregionen med vad de önskar.

Nedan följer några citat från uppsatsen:

Å ena sidan framstår Öresundsregionen och dess olika aktörer/diskursproducenter som ett svåröverskådligt myller av olika initiativ, organisationer och enskilda individer. Detta går helt i linje med de tankar om horisontell nätverksstyrning som präglar samarbetet i regionen. Å andra sidan utgör de centrala aktörerna ett litet nätverk. Öresundskomiteen fungerar som en sammanbindande organisation, och det är slående hur mycket av integrationsarbetet som har samma finansieringskälla: INTERREG.

[...]

En skånsk politiker förklarar det [spänningar mellan Öresundsentusiasm och bristande intresse, min anm.] med att det visserligen finns ett folkligt stöd för Öresundsregionen, men att medborgarna i allmänhet inte är så intresserade av hur politikerna löser de praktiska problemen, bara det görs.

[...]

Öresundsdiskursen är [...] en konstruktion full av interna motsättningar och dubbeltydigheter. Detta skulle kunna tolkas som en svaghet, men jag vill mena att det tvärtom är en lyckad strategi för att uppnå de olika politiska och ekonomiska målen med regionbygget. Vagheten gör nämligen att Öresundsregionen inte fungerar utestängande. Vem som helst kan göra Öresunds-regionen till sin och fylla den med en egen tolkning och ett eget innehåll [...]

Så har du några minuter över och är intresserad av varumärkesbyggande i Öresund, läs Nils uppsats.

Intressant och andra bloggar om Öresund, Öresundsregionen, varumärken, place branding

Vilken stad är störst?

2007-06-17T17:03:00.000+02:00

Svenska Dagbladet har återigen tagit upp Stockholms framstöt som "Capital of Scandinavia". Jag ska inte gå in igen på denna slogan, utan ta upp en annan aspekt i artikeln, nämligen vilken stad som är störst. "Vi är den största staden [...]" säger Stockholms finansborgarråd Kristina Axén Olin, och får stöd av SvD:s faktaruta där det står att Stockholm har 771 038 invånare jämfört med Köpenhamns 503 699 invånare. Men vad mäter man egentligen här? Jo, de administrativa kommungränserna, som dras utifrån olika utgångspunkter i olika länder. När icke-stockholmare får se en karta med kommungränser tycker man snabbt att det ser absurt ut att t ex Solna inte räknas till Stockholm, när orten ligger nästan mitt i staden. Ännu underligare är det i Köpenhamn, där Frederiksbergs kommune är helt omringat av Köbenhavns kommune. Frederiksberg skulle i så fall motsvara typ en Östermalms kommun. Hur troligt hade det varit att INTE räkna in Östermalm i Stockholm, enbart pga administrativa gränser? Hur som haver, Frederiksbergs kommune har bara 92 234 invånare, så Köpenhamn med Frederiksberg når inte upp i Stockholms kommuns invånartal.

Hur ska man jämföra då, om kommunbegreppet skiftar så mellan länderna? Den danske representanten i reportaget skrockar förnöjt om att Köpenhamn är hjärtat i en region med 3,5 miljoner invånare. Det är också sant, men då rör man sig bortom begreppet stad/kommun mot region i stället. I de 3,5 miljonerna invånare ingår inte bara Malmö kommun, utan hela Skåne (och hela Själland).

I Sverige använder sig NUTEK av begreppet funktionell analysregion (FA-region), som tar med ett antal faktorer, främst den lokala arbetsmarknaden. I princip hela Skåne (utom Kristianstad med omnejd) räknas här till Malmös FA-region (1 miljon invånare), emedan Stockholm omfattar hela sitt län samt omgivande län (2,25 miljoner invånare). NUTEK är dock en svensk statlig myndighet och de kommer förmodligen inte försöka räkna samman en gränsregional FA-region i Öresundsregionen. Så vi kanske aldrig får ett svar på vilken stad som är störst ...

UPPDATERING 2007-06-29: Nu har också den danska tidningen Politiken uppmärksammat Stockholms slogan (via Jacob Christensen)

Arroganta svenskar

2007-05-16T09:26:00.000+02:00

Stockholmstidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet skriver i dagens upplaga om Stockholms stads vision för 2030. Inget fel i det, det finns säkert intressanta och bra upplägg i den. Man använder sig också av Stockholm Business Regions (Mälardalen) slogan "Stockholm - the capital of Scandinavia". Denna slogan är rätt så ny. När Öresundsregionen (Köpenhamn-Skåne med omnejd) hittade på en slogan för en sisådär sju år sedan kom man fram med "Øresund - the human capital of Scandinavia", en liten ordvits med tanke på att Öresundsregionen både är tätbefolkat och har en stor högkvalificerad arbetskraft. Jag kan inte se någon ordvits i Stockholms slogan, snarare ett visst mått av arrogans och storhetsvansinne. Eller som Place-Branding-gurun Simon Anholt sa vid en konferens i Öresundsregionen i höstas när han fick höra om Stockholms nya slogan: "If you didn't know that Swedes were arrogant before, you know now ...". Lite kul i sammanhanget är att för närvarande så leder Köpenhamn rätt så klart i SvD:s Dagens fråga om vilken stad som är Skandinaviens huvudstad ...

Andra bloggar skriver intressant om Stockholm, Skandinavien, Place Branding, Öresundsregionen

Öresund - två länder, en arbetsmarknad

2007-05-10T22:24:00.000+02:00

Jag deltog i årets upplaga av Öresundstinget. Tinget arrangeras av Öresundskomiteen, som består av politiker från regionerna Skåne, Hovedstaden och Själland, samt de största kommunerna i regionerna. Temat för tinget var "Öresund - två länder, en arbetsmarknad - vad krävs?", och därför var bland annat Sveriges arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin och hans danske motsvarighet Claus Hjort Fredriksen närvarande för att skriva under en deklaration om en förpliktelse att lösa många av de gränshinder som finns för de 18000 dagliga öresundspendlarna (enligt purfärska siffror från Öresundsbron). Enligt initierade källor på mötet var man faktiskt nära att lösa några av problemen, men föll på målsnöret, så nu blev det "bara" en deklaration.

Utifrån ett "place-branding"-perspektiv var det intressant att se att sloganen "Two countries - one region" återkommer i flera olika skepnader: arbetsmarknadspolitiskt i "Två länder - en arbetsmarknad". Samtidigt passade Visit Öresund på att visa upp sin reklamfilm om Öresundsregionen, under temat "Two countries - one destination". Filmen i sig tyckte jag tyvärr var lite för ofokuserad för att marknadsföra Öresund på ett effektivt sätt, men det är nog värt ett eget blogginlägg.

Jag ser på tv-nyheterna att den gemensamma deklarationen uppmärksammas, men DN och SvD verkar ha snöat in sig på det tal som artisten Mikael Wiehe var inbjuden för att hålla - inför de danska och svenska kungahusen, som var närvarande vid invigningen. Jag tycker nog att DN:s rapportering från händelsen är enormt överdriven, tvärtom fick jag intrycket av att de flesta uppskattade lite konkret politiskt ställningstagande, i stället för det vanliga snömos som kommer ur politikers munnar vid händelser som dessa. Framförallt tror jag inte att de närvarande danskarna (dronningen inkluderad) tog illa upp av halvdansken Mikaels Wiehes tal, då de är mer vana än svenskar vid uppfriskande debatter. Dessutom tror jag att Öresundskomiteen visste vad de gjode när de bjöd in Mikael Wiehe, som även är kändis i Danmark.

Rapidus chefredaktör Thomas Frostberg var också där och har bloggat om det.

UPPDATERING: Efter idogt sökande hittar jag en (1) dansk tidning som skriver om "skandalen" med Wiehe och hans tal. Berlingske Tidende tar det hela med ro och ett smil.

Intressant och andra bloggar om: Öresund, Öresundsregionen, Sven-Otto Littorin, arbetsmarknadspolitik, Danmark

Att symbolisera ett territorium

2007-04-01T13:33:00.000+02:00

Hur visar man att en produkt eller verksamhet härstammar från ett särskilt territorium? Om man vill visa att det kommer från ett särskilt land är det lätta svaret "Made in Sweden", men det finns andra sätt. Det vanligaste är att använda sig av flaggor, detaljer i statsvapnet eller dess färger. Ett typexempel är IKEA som använder sig av de svenska blå-gula färgerna på alla deras butiker över hela världen. Ishockeylandslaget använder sig av tre kronor, som annars brukar vara förbehållet statens representanter (ambassader, regeringskansliet etc).

Men hur gör man när man vill symbolisera att man kommer från en sub-nationell territoriell enhet, som en stad eller ett landskap? För det första får man fråga sig vem målgruppen är; att marknadsföra sig som ett småländskt företag/produkt kanske inte är särskilt framgångsrikt på en marknad där ingen hört talas om Småland. Men nationellt är ofta landskap starka varumärken. Skånska verksamheter och produkter som vill profiliera sig som just skånska har en mängd olika symboler att ta till. Bland de vanligaste är den skånska flaggan eller dess färger, därefter dess heraldiska symbol gripen. Vanligast är dock kartbilden över Skåne, som är ganska känd. Mindre vanliga, men ändå förekommande är ett skånskt pileträd, en gås, en mölla, en stork eller en typisk skånegård.

Det är här viktigt att göra skillnad mellan symbol och logotyp. En logotyp är en heltigenom fastställd symbol och representerar oftast ett företag eller en produkt. En symbol är något som ett företag eller produkt antingen kan använda sig direkt av i sin marknadsföring (foto på ett pileträd, rapsfält, skånegård) eller förvandla till en logga. På samma sätt kan Köpenhamn marknadsföra sig genom en logofierad havfrue. Det genialiska med heraldiska symboler är just att det är symboler och inte logotyper - heraldiken föreskriver enbart att det skånska landskapsvapnet består av ett krönt rött griphuvud på gul botten; inte exakt hur gripen i fråga ska se ut. Därför kan alla från länsstyrelsen till Taxi Skåne eller Scania använda sig av den skånska gripen, utan att kopiera varandra.

Vad har då denna intressanta diskussion för relevans för Öresundsregionen? Tja, om man ska marknadsföra och profiliera Öresundsregionen (se tidigare blogginlägg) behövs ett antal symboler som företag kan använda till marknadsföring eller bygga logotyper kring. De i dagsläget enda tänkbara är kartbilden av Öresundsregionen eller själva Öresundsbron. Eftersom Öresundsbron ägs av ett konsortium är det få verksamheter som använder sig av bron som logotyp - men nästan alla använder sig av panoramabilder av bron i sitt marknadsföringsmaterial när man vill visa att man är en del av en större marknad. Offentliga och allmänna verksamheter brukar dessutom använda sig av en lekfull blandning mellan danska Ø och svenska Ö. Räcker dessa symboler för att kunna marknadsföra Öresundsregionen, eller använda sig av Öresundsregionen i sin marknadsföring? Finns det andra möjliga symboler att använda sig av?

Gränsregioner på Europaforum

2007-03-30T05:19:00.000+02:00

Jag åkte till Hässleholm i onsdags för att gå på ett delseminarium inom Europaforum om Gränsregioner, arrangerat av Region Skåne. Jag måste erkänna att det gick mycket snabbt och smidigt att ta sig till Hässleholm, med tanke på att jag började min färd från Köpenhamn.

Föredragen på seminariet var av skiftande karaktär och kvalitet, men det var i varje fall intressant att jämföra Öresundsregionen med en annan jämförbar gränsregion, Twin Cities Wien-Bratislava. De flesta gränsregioner brukar vara avfolkade periferier, men just Öresundsregionen och Twin Cities består av storstäder inom pendlingsavstånd ifrån varandra. En mycket viktig sak som konstaterades var att Twin Cities saknar en politisk mötesplats motsvarande Öresundskomiteen, vilket hade större effekt än man kanske skulle kunna tro. Utan en politisk mötesplats finns det ingen som kan driva gränsregionala frågor och därför blir alla gränshinder som finns mellan två länder mer eller mindre obehandlade.

Sen har i och för sig Twin Cities många nackdelar som Öresundsregionen slipper; stora språkbarriärer och en alldeles äkta Järnridå som strypt förbindelserna i 40 år. Och även om man kan tycka att det inte borde vara en match att bygga en ny motorväg mellan Wien och Bratislava på endast 60 km, jämfört med att bygga en hel Öresundsbro, visar det sig vara ett nästan oöverstigligt hinder. Och även när motorvägen nu byggs, så saknar den det symbolvärde som Öresundsbron har, vilket är viktigt när det gäller en regions story-telling.

Se även artiklar i Helsingborgs Dagblad, Kvällsposten och KristianstadsBladet.

What's your story?

2007-03-30T05:03:00.000+02:00

Det verkar som om Danmarks andra stad Århus ska till att bygga en skyskrapa, och då har lokaltidningen Århus Stiftstidende sneglat på en annan stad som gjort något liknande - Malmö. I en intressant artikel konstaterar man att byggandet av Turning Torso varit en del av en långsiktig strategi från stadens sida att omvandlas från industristad till kunskapsstad. Det har inte skett av en slump, stadens politiker har varit en viktig drivkraft och en mycket viktig del i Malmös "om-branding" har varit "story-telling".

Borgmester i Malmø Ilmar Reepalu fortæller, at han og byens andre politikere hele tiden har set Turning Torso som et ikon - et fyrtårn, der skulle fortælle verden, at byen er forvandlet. Fra industriby fuld af arbejdsløse til hip vidensby med masser af studerende.
- Det er arkitektur som storytelling, fastslår han, der selv er arkitekt.

Öresundsregionens arkitektoniska fyrtorn är naturligtvis Öresundsbron - men vilken är dess story? Just nu pågår ett Interreg-projekt, Profil Öresund, för att komma fram till en sådan och vi får väl se hur resultatet blir. Men som tidningen konstaterar så är det viktigt att få med alla beslutsfattare på banan och få dem att berätta samma historia, annars blir det lätt pannkaka av alltihopa. Dessutom tycker jag att Öresundsregionen har en minst lika intressant historia att berätta som Malmö:

Förr slutade Europa (EG, NATO) i Öresund och dankarna betraktade en eventuellt framtida bro till Malmö som "en bro til Asien". Samtidigt tog Sverige slut i Öresund och "på andra sidan sundet börjar världen" (Ur "En vintersaga" av Ted Ström). Men så byggdes Öresundsbron i alla fall och efter några års tvekan används den mer och mer, svenskar arbetar i Danmark och danskar bor i Sverige. En Öresundsregion formas - både av politikerna och medborgarna.

Moderna ruiner

2007-03-13T23:32:00.000+01:00

- What hit this place?
- Economy.
Count Zero, William Gibson

Bor man som jag i en tillväxtregion som Öresundsregionen är det lätt att glömma bort att det finns fullt med avfolkningsområden, i Sverige och Europa. Globaliseringen leder till att tillväxtindustrier försvinner till andra kontinenter och med dem dör stadsdelar, städer och landsdelar ut, om de inte kan anpassa sig till den nya tiden. Och det de lämnar efter sig är ruiner - moderna ruiner.

Jag har själv alltid fascinerats av det omedelbara förfall som drabbar övergivna byggnader och strukturer, men har oftast varit för feg för att bryta mig in för att ta mig en ordentlig titt. Sådana ruelser har inte Jan Jörnmark som på sin hemsida dokumenterat massor av övergivna strukturer, i Sverige, Tyskland och Belgien. Inte bara dokumenterat förresten, Jan är dr i ekonomisk historia och arbetar på Chalmers och Handelshögskolan i Göteborg och förklarar de olika branschernas uppgång och fall i sina bildspel. Jag har själv tillbringat flera timmar framför hans bilder och ännu inte sett allt, så har du någon som helst böjelse för urban exploration, kolla in Jans hemsida.

Mer Öresundsinformation

2007-03-04T23:14:00.000+01:00

Jag deltog på den s.k Öresundshearingen i Malmö börshus i fredags. Det var ministern för nordiskt samarbete, tillika socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson som kallat till hearingen för att höra vilka problem öresundspendlarna möter i sin vardag. Förmiddagen var vikt för möten med myndigheterna, men på eftermiddagen fick hon träffa och höra allmänheten.

Förutom alla regler som hindrar en rimlig öresundsintegration, var bristen på information ett återkommande tema bland allmänheten. "Vad händer med min pension när jag arbetar i Danmark, men bor i Sverige under just dessa förutsättningar?" "Hur ska jag göra för att få ett svenskt ID-kort?". Många av frågorna får sina svar på ÖresundDirekts hemsida med många välskrivna faktablad, men det finns alldeles för många specialfall för att alla skulle få plats där. Dessutom har ÖresundDirekt ett forum där många söker och en del får svar på sina frågor. Det som slår mig är att det borde gå att föra samman dessa metoder (dvs experthjälp och faktablad med tips från allmänheten) på något sätt, exempelvis genom en dynamisk FAQ. Man får som sagt många svar på forumet, men en del svar är felaktiga och alla svar försvinner in i tidsdimman efter ett tag. En FAQ-grundstruktur gjord av experterna på ÖresundDirekt i olika kategorier, där sedan besökarna kan lägga till frågor och svar på "rätt" ställe i strukturen kanske är lösningen?

Den danska bloggosfären

2007-02-25T00:03:00.000+01:00

Efter att ha studerat och deltagit i den svenska bloggosfären ett bra tag tycker jag mig ha viss koll på den. Idag försökte jag mig på den danska bloggosfären under en halvtimme och kom till följande, väldigt preliminära, slutsatser:

Det verkar inte finnas några danska bloggportaler eller bloggsökmotorer av typen knuff.se, bloggsok.se, nyligen.se, intressant.se eller twingly.se. Det enda som ens kom i närheten var chart.dk, som endast är en besökarmätare, likt bloggtoppen.se, fast för alla sorters webbsidor. I övrigt används det internationella Technorati.
Danskar taggar oerhört mycket mer än svenskar. En typisk dansk blogg har runt 100 taggar (labels, etiketter, kategorier), vilket kan jämföras med min blogg som har två (!) etiketter.

Nå, detta var mina första intryck av den danska bloggosfären, de kan ju vara helt felaktiga, men jag får det bestämda intrycket av att den svenska bloggosfären är något mer ... integrerad än den danska. Har du några andra insikter får du gärna kommentera.

Bilder

2006-02-17T23:22:00.000+01:00

Om webbplatsen

2006-02-17T15:23:00.000+01:00

Cookies

Webbplatsen använder cookies, som är en datafil som lagras i din dator. De kan inte knytas till din person.

Cookies används av olika skäl på denna webbplats:

Publiceringssystemet underlättar för dig som skriver en kommentar genom att spara vissa uppgifter så att du inte behöver fylla i dem igen.
Webbplatsens statistik samlas in av StatCounter, som använder cookies för att kunna presentera antal unika besök m.m.

Om du inte vill att information ska samlas in och sparas kan du stänga av cookies i din egen webbläsare. Läs mer vad lagen säger om cookies.

Tekniskt

Bloggen är placerad på Bloggers plattform Blog*spot. Blogger ägs av och är integrerat med Google.

Design

Bloggens designmall kallas K2 och är ursprungligen utvecklat för bloggverktyget Wordpress. Designmallen har omformats till Blogger av Geckoandfly och Blogcrowds. Därefter har delar av mallen modifierats av mig för att möta mina behov och önskemål.

Bilder

Huvudbilden är tagen av Daniel Andersson, Øresundsbron.

Externa tjänster

Besöksstatistik: Antalet besökare, varifrån de kommer och vad de läser på bloggen mäts av Statcounter och Google Analytics.
Länkförhandsvisning: Externa länkar förhandsvisas när man för musen över dem med hjälp av Snap
RSS-flöde: För att kunna mäta hur många som prenumerar på bloggen använder jag mig av Feedburners RSS-verktyg.

Välkommen till min blogg

2006-02-16T23:05:00.000+01:00

Detta är mitt andra försök till blogg. Den var tänkt att hjälpa mig i min yrkesverksamhet som kommunikationsrådgivare med fokus på Öresundsregionen och dess "place branding", men i och med ett jobbyte kommer jag att lämna den inriktningen. Jag kommer nog fortsätta att blogga om webbutveckling och mediepolitik, områden som inte direkt berör min yrkesverksamhet.

Jag är 35 år, har fru och barn, bor i Lund och arbetar som kommunikatör i en offentlig förvaltning.

Du når mig lättast på thomas.nilsson[@]gmail.com

Om webbplatsen

Textarkiv

2006-02-02T21:36:00.000+01:00

Här återpublicerar jag några texter som jag fått publicerade i tidskrifter.

Utrikespolitiska föreningens historia (kommer snart)
The international student movement during the inter-war-era, publicerad i European Student LINK, juni 2004
Students as cold warriors - the international student movement during the Cold War, publicerad i European Student LINK, december 2004

Students as cold warriors - the international student movement during the Cold War

2004-12-02T21:56:00.000+01:00

Even if the International Student Confederation (CIE) came to a full stop with World War II , international student activism didn't. On November 17th 1939, nazi troops in German occupied Czechoslovakia entered the University of Prague, executed nine student leaders and closed the university down. Eventhough these events would eventually be overshadowed by much greater atrocities by the nazis, November 17th is still remembered throughout the international student movement as the international student day.

A new student international

Meanwhile during the war, European students who had fled nazi occupation met in London in 1941 and founded the International Council of Students in order to prepare a new international student organisation after the war. And right after the war, in November 1945, national student representatives met both in London and in Prague. In London, 150 student representatives from 38 countries met an made general decisions on how a new international student organisation should be built. One of the corner stones was that the new organisation should be build on one national student representative organisation from each country, thus keeping the same rules as the predecessor CIE. In Prague a week after, 600 students from 51 countries met to confirm and continue the decisions made in London. An International Preparatory Committee was set up in order to organise the next meeting and the statutes of the organisation.

The students met in the spirit of anti-fascism and cooperation between the peoples, but it was evident that there were major differences between national unions of students (NUSes) from the east and from the west. But still, so short after the war, the representatives made a real effort to emphasize unity and refrained from taking stands which would openly split the not yet fully formed organisation. Being elected in Prague, the preparatory committee had a communist dominance, and they set the tone for the basic organisational structure of the new organisation. The draft constitution emphasized political participation as well as service to affiliated NUSes, and it bound members to the decisions of the organisation's congress. Several NUSes from Scandinavia and Benelux opposed the political orientation and favoured a "student as such" model as the old CIE had. The NUSes from the USA, Britain and France could accept a politicised organisation, but only if the political involvement was voluntary rather than mandatory for the members.

On August 18th 1946 the First World Student Congress of the International Union of Students (IUS) met in Prague. Eventhough communists were in a majority amongst the 300 delegates from 38 countries, they did not press their numerical superiority when substational opposition was expressed for fear of splitting the organisation. Similary, western NUSes accepted a communist leadership within the organisation as a gesture of good will towards its allies in the war. This was soon to be changed.

By early 1947 IUS was firmly established as the international student organisation, representing most NUSes in the world. Only a few NUSes, such as the Dutch, refused to take part of the IUS because a refusal to be bound by its political decisions. It set up its headquarters in Prague had an Executive Committee of 17 members. It published a journal, the World Student News, and undertook various projects. Even though the IUS was supposed to be independent from national governments, only a handful of its members had the financial means to support it. And those who made up most of the USD 100 000 budget in 1947 were the NUSes from the Soviet Union and Czechoslovakia, which in their turn were financed by their governments.

The notion of "one NUS per country" soon made an impact within IUS. The power on who to accept as national student representatives lay in the hands of the Credential Committee, firmly in the hands of the communists. Thus the Netherlands, where the NUS refused to take part of the IUS, was represented by a very small communist student organisation, as was India and many other countries.

The student movement splits

The communist coup d'etat in Prague in 1948 had an enormous impact in Europe, both within and outside of IUS. After these events, the IUS became more and more openly communist and several of its western members left the organisation. In September 1949, the Yugoslav NUS was expelled from the IUS, in line with orders from Moscow, who broke all ties with Yugoslavia at that point. By then it became evident to all that the IUS had been turned into just another Cremlin ruled front organisation and in 1950 almost all western and non-communist NUSes had left it.

This was confirmed by the Second IUS World Student Congress in Prague in August 1950. Western NUSes sent observers to the congress to see if it was meaningful to re-enter the organisation. The international secretary of SFS - The Swedish National Union of Students, Olof Palme (later prime minister of Sweden) wrote in a report that "the first speaker was the delegate from North Korea. He entered wearing camouflage uniform and a bazooka on his back, and began a rant against the fascist west. This set the tone of the entire congress."

As a direct consequence of this congress, SFS together with the British National Union of Students and other Scandinavian NUSes called for a meeting in Stockholm in December 1950. There, on the "First International Student Conference", 21 western NUSes decided to found an alternative to IUS: the International Student Conference (ISC) was born. At the next meeting in January 1952 in Edinburgh, the organisation got its constitution and and a "Coordinating Secretariat for National Unions of Students (COSEC) was set up Leiden in the Netherlands. In contrast to IUS, the secretaritat only got administrative powers and the executive was rather weak.

So by the mid 1950-ies there were two opposing and hostile student internationals, aligned in a similar way as the rest of the world was at that time: one communist eastern and one democratic western. Whereas the IUS got smaller and political homogenous, the ISC grew in size but also in poltical diversity. In the beginning, the ISC only consisted of NUSes from western Europe, North America and Oceania. The Scandinavian NUSes opposed all "political activity" of the ISC, the Latin European NUSes favoured a more "activist" role and inbetween the "northerners" and "southerners" were the British and American NUSes, who favoured some political role for ISC.

What did the opposing student internationals do then? In some ways they were fairly similar in the way they provided assistance to their members. Both held regional and special events and trainings. The IUS focused more on political events, whereas the ISC held more special events, such as the International Student Press Seminar for technical assistance to student newspapers. Other services were international student travels and (limited) scholarships for students studying abroad. Both organisations issued glossy monthly student magazines and had a secretariat with many full time employees. In the 1960-ies COSEC was manned with a staff of over 50 people!

After the death of Stalin in 1953, the IUS opened up a bit and attracted NUSes from developing countries. In a similar manner the ISC gained new members in the third world and by the 1960-ies the NUSes from developing countries were in a majority in the ISC. This led to big changes within the ISC, as the new members favoured a more activist stance. At the beginning of the 1960 the ISC abandoned its "student as such" principle and began having policies on various political topics. The reason for this is not hard to understand: if you are from a developing country, fighting for political freedom and survival, questions on student mobility within the OECD becomes less important. This did however lead to much political in-fighting within the ISC and in the end of the 1960-ies some NUSes left the ISC because of this. Although being thoroughly communist, the IUS didn't lack its share of political in-fighting, especially after the rift between the Soviet Union and communist China.

The death of ISC

An important question was of course how these organisations were funded. The IUS was more or less openly funded by the various eastern European governments through their member NUSes, although it officially always claimed to be financially independent. No doubt a huge amount of money flowed through the IUS in order to keep the staff and finance the magazine. The ISC always critisised the IUS for being government controlled and boasted their own financial independence. However, compared with the situation of international NUS cooperations today, such as ESIB, it is almost unbelievable how much funds that were obtained by the ISC. Not only had they the means to fund an office with a staff of 50, but also to publish a magazine in colour which costed around USD 10 000 a year. The answer to this riddle was funding from various foundations, mainly in the USA and the UK. These foundations funded either the American NUS (National Student Association, NSA) or the British NUS, who in its turn financed the ISC. But why were these foundations ready to finance student unions with 100 000 dollars every year, and where did they get the money from in the first place? In 1967, a reporter, Sol Stern, from the magazine the Ramparts asked himself that very question.

After months of investigations the reporter came up with one startling answer: the whole of the ISC and the international department of the NSA was financed with black money by the American intelligence service the CIA.

In subsequent findings from other news papers such as the New York Times it turned out that the CIA had backed many non-communist youth and student movements, such as the International Union of Socialist Youth and various labour unions. Generally, the CIA didn't have direct influence in the workings of the organisations, but they felt that it was enough that there were non-communist alternatives on the world scene, even though some of these organisations, such as the ISC, were against the Vietnam war. The NY Times calculated that the CIA had backed the ISC with as much as USD 400 000 every year.

The revelation struck the ISC as a bomb. Only an inner circle within the NSA and the ISC were aware that the funding they got came from the CIA. When the magazine hit the streets, it became a world news and the response was of course fury from the member NUSes. One by one, the NUSes left the ISC, and the money from the CIA-backed foundation stopped. In a very short period of time the Secretariat in Leiden closed down and the ISC ceased to function. NSA joined the IUS and several other west European NUSes followed suit. In the end the ISC was dissolved without any formalities - there wasn't any money to organise a final congress.

The sad demise of the ISC did however give rise to a new breed of international student organisations - the continental platforms. Already in 1966 did the Latin American NUSes created OCLAE (Organización Continental Latinoamericana y Caribeña de Estudiantes) out of disagreements with both the ISC and IUS, and soon the Africans (AASU - All African Student Union) and Asians (ASA - Asian Student Association) followed suit. It would take more than a decade for the West Europeans to find a way to form a continental platform of their own in 1982, but more about that in the third and final part of the history of the international student movement.

Sources:

Phil Agee, Jr.: The National Student Association Scandal in Campus Watch Fall 1991, pp. 12-13

Philip G. Altbach and Norman T. Uphoff: The Student Internationals, Scarecrow Press 1973

Sol Stern: A Short Account of International Student Politics and the Cold War with Particular Reference to the NSA, CIA, etc. in Ramparts March 1967, pp. 29-38

CIA ville värva den unge Olof Palme (Dagens Nyheter 2008-01-12)

The international student movement during the inter-war-era

2004-06-02T21:43:00.000+02:00

In the spring of 1919 student unions from all over Europe got an invitation from UNEF – The National Union of French Students, to come to Strasbourg to celebrate the anniversary of the liberation of that city and its university from the hands of the Germans. In those days, many European countries only had a handful of universities each, and a national organization for the representative local student bodies didn’t seem necessary.

The invitation was sent out to student unions from allied and neutral countries, but not to those from the central powers. Student unions from the allied countries accepted the invitation cordially, whereas some unions from neutral countries were wary of endorsing an allied event and didn’t send any representatives. That did however not stop individual students from those countries to attend the celebrations in Strasbourg.

The celebrations were grandiose with much pomp and circumstance and high profile guests from the French government. But at the celebrations, UNEF revealed that they had called on the students of Europe to Strasbourg not only to party, but also to found a student international.

There had been cross-border student movements since the mid 19th century, but these were mostly (pan)nationalistic ones, such as pan-German, pan-Slavic and pan-Scandinavian, founded after the revolutionary events throughout Europe in 1848. The 19th century also saw the forming of various international organizations and treaties, such as the Red Cross (1863) and the Geneva Convention (1864), which in its turn gave rise to international youth and student organizations. These were however either religious (such as the World Student Christian Federation, founded in 1896) or political (such as the Socialist Youth International, founded in 1907).

After World War 1 and the founding of the League of Nations in 1919, the time was ripe for a non-religious, non-political student international. The student unions and students attending the celebrations in Strasbourg in 1919 enthusiastically endorsed UNEF’s suggestion on forming a student international. The Réunion des Etudiantes Alliés (Meeting of Allied Students), as the gathering was called soon elected a committee which set out to form a true organization.

Although it was called a meeting of allied students, the unions agreed that students from neutral countries were also welcome to this organization that they had in mind. One of the prerequisites to become a member of the organization was that each country only could be represented by one national union of students. This in its turn gave rise to a number of national unions of students being founded at this time, such as SFS Sweden, SYL Finland, NSU Norway, UNES Switzerland and NUS United Kingdom. In countries such as Norway or Finland, the unions only consisted of two members and the sole purpose of these national unions were to represent their respective countries at the student international.

With the inclusion of national student unions from neutral countries, the second meeting in Warsaw in 1924 saw the founding of the Confédération Internationale des Étudiants (CIE).

The CIE set out to be an “information bureau” for the national unions of students, a promoter of “intellectual exchange” between students from all over the world, with recognition of diplomas and student mobility on top of its priorities. The CIE also had an elected Executive Committee which took care of policy decisions between the congresses, and an “Office Central” located in Brussels, Belgium, to carry out the decisions and the exchange of information. Other CIE branches were the Intellectual Cooperation Section which coordinated student films and other activities, a press secretariat providing international links among student journals, a Social Information Section collecting data on professions and other information relevant to careers. There were also a sports section.

From the beginning, the CIE was confined to Europe and the Commonwealth, but it grew and in the 1930-ies it had some 40 member unions from Europe, the Americas and Asia.

The CIE remained firmly non-political throughout its history and it was devoted to the concept of “student as such”. However, that didn’t stop political fissures within the organization. As previously noted, the CIE was from the beginning limited to unions from allied and neutral countries, thus banning students from such countries as Germany and Hungary to participate. The NUSes from neutral countries as well as from NUS UK made it clear that in order for them to participate in CIE, it had to be open to all students. In the end, a compromised was reached: membership was restricted to one NUS per country, where the country was a member of the League of Nations. This did however still exclude the Germans, as 1) Germany wasn’t a member of the League of Nations and 2) the German NUS (Deutsche Studentenschaften, DSt) was a pan-national union with members in Germany, Austria, Czechoslovakia and Danzig. The German question was a constant irritant within the organization, with NUSes threatening to leave the CIE should the Germans be included or excluded. Eventually, the issue was solved in the 1930-ies when the DSt turned Nazi and lost all interest in joining the CIE.

The saga of the CIE came to an end with the onset of World War II in 1939, when almost all international student activities ceased and in 1940 the Office Central in Brussels was ransacked by German troops, and all records were lost.

From the beginning of the CIE in Strasbourg in 1919 it was clear that the endeavour had the firm backing of the French government and that the founding of the various NUSes also had the backing of their respective governments. So why were governments involved in international student activities? Firstly, one has to understand that with only a handful of universities in each country as it were at that time, most politicians, high ranking civil servants and businessmen attended the same institutions, thus creating personal networks early on. Secondly, during World War I, the French government was baffled when it realized that the Germans got strong support from intellectuals in neutral countries all over Europe. The reason for this, they found out, was that neutral intellectuals had very strong scientific and personal relationships with the German intellectuals from before the war. Apparently, the Germans had been very good at networking from a low level, knowing that individuals on low levels would rise to high levels eventually. It was that force the allied governments tried to harness when supporting the CIE and the NUSes. It should be noted that the support did usually not originate from the ministries of education, but rather from the ministries of foreign affairs.

Is there anything at all left of the CIE today, one might ask? Well, as a matter of a fact, one institution has survived depression, world war and cold war, still owing legacy to the CIE: The Student Universiade, a sort of a student Olympics, which is being held every second year, last time in Deagu, South Korea in 2003 and the next in Izmir, Turkey in 2005.

Sources:

Philip G. Altbach and Norman T. Uphoff: The Student Internationals, Scarecrow Press 1973

Bengt Åhsberg: Studenter och storpolitik. Sverige och det internationella studentsamarbetet 1919-1931, Lund University Press 1995