Thomas Nilsson

Inte bara Belgien har haft problem med regeringsbildningen (se tidigare inlägg). Några tyska delstater har nyligen haft val, utan att klara majoriteter bildats. Problemet har stavats Die LINKE - Vänsterpartiet.

Det tyska vänsterpartiet bildades förra året efter en sammanslagning av PDS (det nya namnet på DDR:s kommunistparti) och WASG (en utbrytargrupp ur de tyska socialdemokraterna, ledd av dess tidigare partiledare Oskar Lafontaine). I och med fusionen med WASG blev det östtyska kommunistpartiet uppenbarligen valbart även i västra Tyskland. Sedan återföreningen 1990 har PDS varit bland de största partierna i de östtyska delstatsparlamenten, men som Die Linke har man även kommit in i flera västtyska delstatsparlament - och i Tysklands förbundsdag.

Redan vid valet 2005 kom Die Linke in i förbundsdagen som ett valförbund mellan PDS och WASG och fick då en vågmästarroll. En roll man förlorade direkt, då kristdemokraterna CDU och socialdemokraterna SPD valde att bilda en blocköverskridande regering, hellre än att regera med stöd av Vänsterpartiet. Detta hade man redan gjort i ett antal östtyska delstater och det har man även fortsatt med, för att förhindra ett inflytande för Vänsterpartiet. Till skillnad från Sverige har man ingen tradition av att bilda minoritetsregeringar i Tyskland. Antingen bildar man en majoritetsregering, eller så utropar man nyval, vilket ses som onödigt och dyrt.

Den omaka koalitionen mellan kristdemokrater och socialdemokrater har dock knakat i fogarna ett tag nu och för att kunna profiliera sig inför förbundsdagsvalet 2009 har man önskat sig några rejäla segrar i de senaste delstatsvalen för antingen högerblocket (kristdemokraterna och liberalerna) eller vänsterblocket (socialdemokraterna och de gröna), snarare än att bilda ännu flera blocköverskridande koalitioner. Dock förgäves.

Vid både de västtyska delstatsvalen i Hessen (27 januari) och Hamburg (24 februari) fick Vänsterpartiet en vågmästarroll. I ingen delstat har en regering kunnat bildats än.

I Hessen skulle det stora slaget mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna stå. I högra ringhörnan stod hessens kristdemokratiske regeringschef Roland Koch, som utmanade förbundskanslern Angela Merkel om ledarskapet i CDU. Men för att vinna det, måste han också visa att han kunde vinna i sin egen delstat. Vilket han uppenbarligen inte kunde, även om han fortfarande försöker.

I den vänstra ringhörnan stod utmanaren Andrea Ypsilanti, ett kvinnligt stjärnskott bland socialdemokraterna, som skulle erövra makten från Koch i Hessen. Inte heller detta lyckades.

Att de före detta kommunisterna i Vänsterpartiet inte är ett alternativ för högerblocket är självklart, men även för socialdemokraterna är läget problematiskt. I Sverige bröt sig vänsterpartiet ut ur socialdemokraterna på 1920-talet och såren har så sakteligen läkts tillräckligt att man utan större problem har kunnat regera på vänsterpartiets nåder i många år. I Tyskland har PDS lett en diktatur i 40 år, medan WASG bröt sig ut ur socialdemokraterna så sent som 2004, och där har inga sår läkts.

I delstaten Berlin regerar dock socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet, men det har mer setts som ett undantag. Ett stort problem för socialdemokraterna har varit det faktum att Vänsterpartiet har haft svårt att hitta bra kandidater till delstatsvalen i västra Tyskland. I Niedersachsen valdes en ledamot med ursprung ur det västtyska kommunistpartiet, som strax efter valet gav uttryck för förståelse för Berlinmuren. Hon blev genast utesluten ur partiet, men skadan var redan skedd. Det blev ännu svårare för socialdemokraterna att bilda delstatsregering med Vänsterpartiets stöd.

I förrgår förklarade Andrea Ypsilanti att hon tänkte ställa upp som premiärministerkandidat i Hessen - och att hon tänkte regera om hon fick stöd av Vänsterpartiet, utan att bjuda in dem i regeringen. I detta fick hon stöd av socialdemokraternas partiledare Kurt Beck, som redan tidigare gett henne fria händer att själv avgöra om hon ville ställa upp med stöd av Vänsterpartiet.

Detta föranledde liberalernas ledare i Hessen att uppmana enskilda socialdemokrater i delstatsparlamentet att följa vallöftet att inte regera med hjälp av vänsterpartiet och därmed bryta mot partipiskan genom att rösta emot Ypsilantis kandidatur. En ledamot, Dagmar Metzger, hörsammade uppmaningen och förklarade för Ypsilanti att hon inte kunde räkna med hennes stöd. Ypsilanti tvingades dra tillbaka sin kandidatur och det socialdemokratiska partiet står praktiskt taget i spillror, både i Hessen och nationellt, då det även var ett svidande nederlag för partiledaren Kurt Beck.

Det lutar nu åt att en så kallad Jamaika-koalition kommer att bildas i Hessen. Jamaika, efter landets flagga som är svart, gul och grön, motsvarande färgen på de tyska kristdemokraterna, liberalerna och miljöpartiet. Även i Hamburg verkar de gröna och kristdemokraterna finna varandra.

Personligen tror jag att sådana koalitioner är mcyket bättre än "stora koalitioner" mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Det stora problemet med stora koalitioner mellan högern och vänstern är att det då bara finns två tänkbara oppositionspartier: vänsterextremisterna i Die Linke eller högerextremisterna i NPD. Det gagnar knappast den tyska demokratin att ge dessa partier större stöd än de förtjänar.

Andra skriver intressant om: Tyskland, Hessen, Hamburg, CDU, FDP, SPD, Grüne, Linke, Andrea Ypsilanti

Se även DN, DN2, Der Spiegel