Den privata lokalradion: Historik och framtid

Idag beslutade regeringen om proposition 2007/08:106 Tillfälliga besämmelser om tillstånd att sända lokalradio. Det handlar kortfattat om att dagens reklamradio tillfälligt ska få sända med befintliga regler även sedan deras tillståndsperiod går ut vid nästa årsskifte. Tills dess att översynen av villkor för kommersiell radio ska presentera sitt betänkande till hösten och resultatet av översynen ska förvandlas till lag hinner nämligen tillstånden gå ut. Jag tänkte därför passa på att skriva några inlägg om den privata lokalradions historia och dess eventuella framtid.

Del 1: Visionen om mångfald i etern
Det hela började bli pinsamt för den socialdemokratiska regeringen runt 1990. Efter Berlinmurens fall 1989 var Sverige i princip ensamma om att inte ha privat annonsfinansierad radio. Flera närradiostationer, som Radio Nova i Vagnhärad och Radio P4 i Lund och Vellinge bröt aktivt mot lagen genom att ha reklam i sina sändningar. Granskningsnämnden drog in sändningstillstånd på löpande band, varvid nya föreningar sökte nya tillstånd på löpande band. Det påminde mycket om hur den svenska staten på 1800-talet drog in Aftonbladets utgivningstillstånd, varefter tidningen helt sonika sökte och fick nya utgivningstillstånd, fast för "Det femte Aftonbladet", "Det sjätte Aftonbladet" etc. Aftonbladet vann den fighten och 150 år senare höll den socialdemokratiska regeringen på att förlora en liknande fight. Man insåg att slaget var förlorat och beställde en utredning om förutsättningarna för privat lokalradio (SOU 1991:108).

Kort därefter förlorade socialdemokraterna riksdagsvalet och en ny borgerlig minoritetsregering tillträdde. Kulturdepartementet under folkpartisten Birgit Friggebo la fram en promemoria om regler och villkor för privatradio (Ds 1992:22). Promemorian föreslog att så många frekvenser som det bara var möjligt skulle frigöras i alla städer där det fanns intresse, minst 10 i Stockholm, Göteborg och Malmö. Där skulle de som ville kunna bjuda på en frekvens för att sända lokala program. Marknaden skulle sköta resten. Så blev det inte riktigt. Dels menade Post- och Telestyrelsen att det var helt omöjligt att skaka fram fler frekvenser än fyra i Malmö/Lund och fem i Göteborg. Dels blev de större aktörerna i mediebranschen allvarligt oroade av en hotande mördande konkurrens. När propositionen (1992/93:70) väl kom och klubbades igenom i riksdagen hade den avgörande förändringar gentemot promemorian:

  1. Endast Stockholm fick 10 frekvenser. Göteborg fick fem frekvenser. Övriga städer fick vars två.
  2. Det fanns möjlighet för de lokala stationerna att samsända upp till 16 timmar per dygn. Övrig tid skulle bestå av lokalt producerat material, oklart vad.

Eftersom det fanns allvarlig oro mot ökad mediekoncentration satte man även upp vissa begränsningar i äganderätten av frekvenserna. Samma ägare fick inte äga mer än en frekvens i varje stad. Tidningar fick inte äga några frekvenser. Det sista var ett allvarligt bakslag för Göteborgs-Posten, som tillsammans med ett antal liberala landsortstidningar tänkte bjuda Sveriges Radio på konkurrens med Radio RIX. I övrigt fanns det inga begränsningar om innehåll eller ägarskap, den som bjöd högst skulle få sin frekvens och behålla den i minst åtta år, med option på nya perioder.

Resultatet efter att ett åttiotal frekvenser i ett fyrtiotal orter auktionerats ut förfärade många. En handfull stora medieaktörer kontrollerade mer än 75 procent av alla tillstånd. Bland dessa fanns Bonnier med Mix Megapol, Kinnevik med Z Radio, franska NRJ och SRU/Göteborgs-Posten med Radio RIX. Stationerna samsände centralt producerade program 16 timmar om dygnet och under åtta timmar på nätterna sändes "lokalt producerat" material i form av en CD-växlare. Dessutom samarbetade ett antal lokala aktörer i något som kallades Svensk Radioreklam AB (SRAB). Upsala Nya Tidning kontrollerade en frekvens i Uppsala och Östgöta-Correspondenten kontrollerade båda i Norrköping. Den privata lokalradion var inte lokal och dominerades av stora medieintressenter.

Sett i backspegeln verkar mångfalden efter auktionerna 1994 och 1995 nästan öronbedövande, med fem nationella aktörer och ett dussintal helt oberoende stationer. Idag kontrollerar två (två!) aktörer innehållet i mer än 90 procent av stationerna. MTG Radio med bl a RIX FM, Lugna Favoriter och NRJ samt SBS Radio med bl a Mix Megapol och The Voice. Utanför dessa sfärer finns bara One FM i Östersund, Favorit 103,9 i Södertälje samt City 106,5 i Uppsala. Ett fåtal stationer inom de båda stora sfärerna produceras lokalt, som East FM i Norrköping och Radio Guld i Sundsvall.

Hur kunde verkligheten hamna så långt från idéerna om en lokalt ägd och producerad radio? Några av svaren finns i sättet frekvenserna fördelades. Mer om det i nästa del, som publiceras i morgon.

0 Comments:

Post a Comment




 

Copyright 2006-2008 Thomas Nilsson | Ursprunglig design av K2, modifierat till Blogger av GeckoandFly och Blogcrowds.