Thomas Nilsson

Detta är del 2 i en serie om den kommersiella radion i Sverige

Del 1: Visionen om mångfald i etern
Del 2: Radio till högstbjudande

Det finns i princip två olika sätt för det allmänna att fördela allmännyttiga men begränsade produkter, som exempelvis frekvenser på FM-bandet, eller 3G-frekvenser: Antingen kan man auktionera ut dem till den som bjuder högst, eller så anordnar man en "skönhetstävling" med ett antal uppställda kriterier, och den "lovar mest" får frekvensen. Den svenska regeringen valde, av olika skäl, metoden med auktioner till högstbjudande.

Det fanns dock flera problem med att auktionera ut de svenska reklamradiofrekvenserna med förhoppningen om att det skulle bli lokala sändningar av det.

Ett av problemen var att Sverige är glest befolkat. En normal lokal station, med anställda programledare, journalister, annonsförsäljare och administrativ personal skulle i genomsnitt endast kunna få runt 100 000 lyssnare på sin höjd. 100 000 läsare kanske fungerar för tidningar, men att få motsvarande intäkter genom radioreklam visade sig vara lättare sagt än gjort.

Ett annat problem var (och är) att det finns "omöjlig konkurrens" i form av statligt finansierade, rikstäckande och lokala, stationer från Sveriges Radio. Dessa tar lyssnare som är intresserade av nationella nyheter (P1), klassisk musik (P2) eller lokal journalistik (P4). De nischerna var helt enkelt redan tagna, och dessutom väldigt dyra.

Även om man tar hänsyn till den glesa befolkningen och konkurrensen från Sveriges Radio var det inte skrivet i sten att det skulle bli så få aktörer på radiomarknaden. Det största problemet var begränsningen av frekvenser till två per stad. Detta ledde förvisso till välbehövliga tillskott i statskassan, eftersom den som bjöd högst fick betala summan till staten - varje år, indexuppräknat. Men i samverkan med det faktum att man fick samsända 16 timmar per dygn slogs alla lokala intressenter effektivt ut av de stora mediedrakarna. Dessa kunde lugnt lägga en miljon eller mer per frekvens, i den trygga förvissningen att man inte behövde anställa någon personal på orten. Allt kunde samordnas från en och samma station i Stockholm - innehållet, annonserna, t o m den "lokalt producerade" nattliga musikmixen.

Auktionerna i sig var alltså inte huvudproblemet, det var ett antal samverkande faktorer som egentligen per automatik ledde till den situation man har idag med två nationella privata radioaktörer.

Regeringens intentioner om att man inte skulle få äga mer än ett lokalradiotillstånd, och tidningar inte skulle få äga några tillstånd, visade sig vara väldigt lätta att kringgå. Vad betyder det egentligen att man inte får äga mer än ett tillstånd? Jo, en juridisk person fick inte äga mer än ett tillstånd. Men om man istället äger två dotterbolag är dessa två olika juridiska personer - och dessa kan alltså äga vars ett tillstånd. På samma sätt kunde tidningar bilda dotterbolag som fick äga lokalradiotillstånd.

När socialdemokraterna vann valet 1994 var man fast beslutna om att stoppa framtida auktioner och istället fördela lokalradiotillstånd på andra sätt - något som visade sig vara lättare sagt än gjort, vilket beskrivs i nästa del.