Thomas Nilsson

Det är inte lätt att vara socialdemokrat i Tyskland nu. Förra månaden störtades partiledaren Kurt Beck och efterträddes av sin företrädare Franz Müntefering. Opinionssiffrorna är förödande. Men imorgon skulle SPD få sin första seger på mycket länge. Efter ett halvår av oklart parlamentariskt läge skulle Hessens parlament rösta för en röd-grön minoritetsregering, med aktivt stöd av vänsterpartiet LINKE. Direkt efter valet misslyckades ett liknande försök då en socialdemokrat förklarade att hon inte kunde rösta för en sådan lösning.

Inte ens i fyra månader hann Belgiens nya regering regera, innan den avgick. Visserligen har kung Albert II ännu inte accepterat Yves Letermes avgång, men regeringskrisen är ändå ett faktum.

I den svenska bloggosfären pågår för närvarande en mycket intressant kampanj mot regeringens lagförslag om avläsning av all e-posttrafik som korsar landets gränser. Kampanjen försöker förmå vissa riksdagsledamöter att bryta mot partilinjen och rösta med oppositionen. Det krävs endast att fyra allians-ledamöter byter sida för att förslaget ska falla.

Detta är del 2 i en serie om den kommersiella radion i Sverige

Del 1: Visionen om mångfald i etern
Del 2: Radio till högstbjudande

Det finns i princip två olika sätt för det allmänna att fördela allmännyttiga men begränsade produkter, som exempelvis frekvenser på FM-bandet, eller 3G-frekvenser: Antingen kan man auktionera ut dem till den som bjuder högst, eller så anordnar man en "skönhetstävling" med ett antal uppställda kriterier, och den "lovar mest" får frekvensen. Den svenska regeringen valde, av olika skäl, metoden med auktioner till högstbjudande.

Det fanns dock flera problem med att auktionera ut de svenska reklamradiofrekvenserna med förhoppningen om att det skulle bli lokala sändningar av det.

Ett av problemen var att Sverige är glest befolkat. En normal lokal station, med anställda programledare, journalister, annonsförsäljare och administrativ personal skulle i genomsnitt endast kunna få runt 100 000 lyssnare på sin höjd. 100 000 läsare kanske fungerar för tidningar, men att få motsvarande intäkter genom radioreklam visade sig vara lättare sagt än gjort.

Ett annat problem var (och är) att det finns "omöjlig konkurrens" i form av statligt finansierade, rikstäckande och lokala, stationer från Sveriges Radio. Dessa tar lyssnare som är intresserade av nationella nyheter (P1), klassisk musik (P2) eller lokal journalistik (P4). De nischerna var helt enkelt redan tagna, och dessutom väldigt dyra.

Även om man tar hänsyn till den glesa befolkningen och konkurrensen från Sveriges Radio var det inte skrivet i sten att det skulle bli så få aktörer på radiomarknaden. Det största problemet var begränsningen av frekvenser till två per stad. Detta ledde förvisso till välbehövliga tillskott i statskassan, eftersom den som bjöd högst fick betala summan till staten - varje år, indexuppräknat. Men i samverkan med det faktum att man fick samsända 16 timmar per dygn slogs alla lokala intressenter effektivt ut av de stora mediedrakarna. Dessa kunde lugnt lägga en miljon eller mer per frekvens, i den trygga förvissningen att man inte behövde anställa någon personal på orten. Allt kunde samordnas från en och samma station i Stockholm - innehållet, annonserna, t o m den "lokalt producerade" nattliga musikmixen.

Auktionerna i sig var alltså inte huvudproblemet, det var ett antal samverkande faktorer som egentligen per automatik ledde till den situation man har idag med två nationella privata radioaktörer.

Regeringens intentioner om att man inte skulle få äga mer än ett lokalradiotillstånd, och tidningar inte skulle få äga några tillstånd, visade sig vara väldigt lätta att kringgå. Vad betyder det egentligen att man inte får äga mer än ett tillstånd? Jo, en juridisk person fick inte äga mer än ett tillstånd. Men om man istället äger två dotterbolag är dessa två olika juridiska personer - och dessa kan alltså äga vars ett tillstånd. På samma sätt kunde tidningar bilda dotterbolag som fick äga lokalradiotillstånd.

När socialdemokraterna vann valet 1994 var man fast beslutna om att stoppa framtida auktioner och istället fördela lokalradiotillstånd på andra sätt - något som visade sig vara lättare sagt än gjort, vilket beskrivs i nästa del.

Idag beslutade regeringen om proposition 2007/08:106 Tillfälliga besämmelser om tillstånd att sända lokalradio. Det handlar kortfattat om att dagens reklamradio tillfälligt ska få sända med befintliga regler även sedan deras tillståndsperiod går ut vid nästa årsskifte. Tills dess att översynen av villkor för kommersiell radio ska presentera sitt betänkande till hösten och resultatet av översynen ska förvandlas till lag hinner nämligen tillstånden gå ut. Jag tänkte därför passa på att skriva några inlägg om den privata lokalradions historia och dess eventuella framtid.

Del 1: Visionen om mångfald i etern
Det hela började bli pinsamt för den socialdemokratiska regeringen runt 1990. Efter Berlinmurens fall 1989 var Sverige i princip ensamma om att inte ha privat annonsfinansierad radio. Flera närradiostationer, som Radio Nova i Vagnhärad och Radio P4 i Lund och Vellinge bröt aktivt mot lagen genom att ha reklam i sina sändningar. Granskningsnämnden drog in sändningstillstånd på löpande band, varvid nya föreningar sökte nya tillstånd på löpande band. Det påminde mycket om hur den svenska staten på 1800-talet drog in Aftonbladets utgivningstillstånd, varefter tidningen helt sonika sökte och fick nya utgivningstillstånd, fast för "Det femte Aftonbladet", "Det sjätte Aftonbladet" etc. Aftonbladet vann den fighten och 150 år senare höll den socialdemokratiska regeringen på att förlora en liknande fight. Man insåg att slaget var förlorat och beställde en utredning om förutsättningarna för privat lokalradio (SOU 1991:108).

Kort därefter förlorade socialdemokraterna riksdagsvalet och en ny borgerlig minoritetsregering tillträdde. Kulturdepartementet under folkpartisten Birgit Friggebo la fram en promemoria om regler och villkor för privatradio (Ds 1992:22). Promemorian föreslog att så många frekvenser som det bara var möjligt skulle frigöras i alla städer där det fanns intresse, minst 10 i Stockholm, Göteborg och Malmö. Där skulle de som ville kunna bjuda på en frekvens för att sända lokala program. Marknaden skulle sköta resten. Så blev det inte riktigt. Dels menade Post- och Telestyrelsen att det var helt omöjligt att skaka fram fler frekvenser än fyra i Malmö/Lund och fem i Göteborg. Dels blev de större aktörerna i mediebranschen allvarligt oroade av en hotande mördande konkurrens. När propositionen (1992/93:70) väl kom och klubbades igenom i riksdagen hade den avgörande förändringar gentemot promemorian:

Inte bara Belgien har haft problem med regeringsbildningen (se tidigare inlägg). Några tyska delstater har nyligen haft val, utan att klara majoriteter bildats. Problemet har stavats Die LINKE - Vänsterpartiet.

Det tyska vänsterpartiet bildades förra året efter en sammanslagning av PDS (det nya namnet på DDR:s kommunistparti) och WASG (en utbrytargrupp ur de tyska socialdemokraterna, ledd av dess tidigare partiledare Oskar Lafontaine). I och med fusionen med WASG blev det östtyska kommunistpartiet uppenbarligen valbart även i västra Tyskland. Sedan återföreningen 1990 har PDS varit bland de största partierna i de östtyska delstatsparlamenten, men som Die Linke har man även kommit in i flera västtyska delstatsparlament - och i Tysklands förbundsdag.

Redan vid valet 2005 kom Die Linke in i förbundsdagen som ett valförbund mellan PDS och WASG och fick då en vågmästarroll. En roll man förlorade direkt, då kristdemokraterna CDU och socialdemokraterna SPD valde att bilda en blocköverskridande regering, hellre än att regera med stöd av Vänsterpartiet. Detta hade man redan gjort i ett antal östtyska delstater och det har man även fortsatt med, för att förhindra ett inflytande för Vänsterpartiet. Till skillnad från Sverige har man ingen tradition av att bilda minoritetsregeringar i Tyskland. Antingen bildar man en majoritetsregering, eller så utropar man nyval, vilket ses som onödigt och dyrt.

Den omaka koalitionen mellan kristdemokrater och socialdemokrater har dock knakat i fogarna ett tag nu och för att kunna profiliera sig inför förbundsdagsvalet 2009 har man önskat sig några rejäla segrar i de senaste delstatsvalen för antingen högerblocket (kristdemokraterna och liberalerna) eller vänsterblocket (socialdemokraterna och de gröna), snarare än att bilda ännu flera blocköverskridande koalitioner. Dock förgäves.

Vid både de västtyska delstatsvalen i Hessen (27 januari) och Hamburg (24 februari) fick Vänsterpartiet en vågmästarroll. I ingen delstat har en regering kunnat bildats än.

I Hessen skulle det stora slaget mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna stå. I högra ringhörnan stod hessens kristdemokratiske regeringschef Roland Koch, som utmanade förbundskanslern Angela Merkel om ledarskapet i CDU. Men för att vinna det, måste han också visa att han kunde vinna i sin egen delstat. Vilket han uppenbarligen inte kunde, även om han fortfarande försöker.

I den vänstra ringhörnan stod utmanaren Andrea Ypsilanti, ett kvinnligt stjärnskott bland socialdemokraterna, som skulle erövra makten från Koch i Hessen. Inte heller detta lyckades.

Att de före detta kommunisterna i Vänsterpartiet inte är ett alternativ för högerblocket är självklart, men även för socialdemokraterna är läget problematiskt. I Sverige bröt sig vänsterpartiet ut ur socialdemokraterna på 1920-talet och såren har så sakteligen läkts tillräckligt att man utan större problem har kunnat regera på vänsterpartiets nåder i många år. I Tyskland har PDS lett en diktatur i 40 år, medan WASG bröt sig ut ur socialdemokraterna så sent som 2004, och där har inga sår läkts.

I delstaten Berlin regerar dock socialdemokraterna tillsammans med vänsterpartiet, men det har mer setts som ett undantag. Ett stort problem för socialdemokraterna har varit det faktum att Vänsterpartiet har haft svårt att hitta bra kandidater till delstatsvalen i västra Tyskland. I Niedersachsen valdes en ledamot med ursprung ur det västtyska kommunistpartiet, som strax efter valet gav uttryck för förståelse för Berlinmuren. Hon blev genast utesluten ur partiet, men skadan var redan skedd. Det blev ännu svårare för socialdemokraterna att bilda delstatsregering med Vänsterpartiets stöd.

I förrgår förklarade Andrea Ypsilanti att hon tänkte ställa upp som premiärministerkandidat i Hessen - och att hon tänkte regera om hon fick stöd av Vänsterpartiet, utan att bjuda in dem i regeringen. I detta fick hon stöd av socialdemokraternas partiledare Kurt Beck, som redan tidigare gett henne fria händer att själv avgöra om hon ville ställa upp med stöd av Vänsterpartiet.

Detta föranledde liberalernas ledare i Hessen att uppmana enskilda socialdemokrater i delstatsparlamentet att följa vallöftet att inte regera med hjälp av vänsterpartiet och därmed bryta mot partipiskan genom att rösta emot Ypsilantis kandidatur. En ledamot, Dagmar Metzger, hörsammade uppmaningen och förklarade för Ypsilanti att hon inte kunde räkna med hennes stöd. Ypsilanti tvingades dra tillbaka sin kandidatur och det socialdemokratiska partiet står praktiskt taget i spillror, både i Hessen och nationellt, då det även var ett svidande nederlag för partiledaren Kurt Beck.

Det lutar nu åt att en så kallad Jamaika-koalition kommer att bildas i Hessen. Jamaika, efter landets flagga som är svart, gul och grön, motsvarande färgen på de tyska kristdemokraterna, liberalerna och miljöpartiet. Även i Hamburg verkar de gröna och kristdemokraterna finna varandra.

Personligen tror jag att sådana koalitioner är mcyket bättre än "stora koalitioner" mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Det stora problemet med stora koalitioner mellan högern och vänstern är att det då bara finns två tänkbara oppositionspartier: vänsterextremisterna i Die Linke eller högerextremisterna i NPD. Det gagnar knappast den tyska demokratin att ge dessa partier större stöd än de förtjänar.

Andra skriver intressant om: Tyskland, Hessen, Hamburg, CDU, FDP, SPD, Grüne, Linke, Andrea Ypsilanti

Se även DN, DN2, Der Spiegel

Nio månader efter valet verkar det som om - ta i trä - Belgien faktiskt kommer att få en fast regering. I december fick den förre liberale premiärministern Guy Verhofstadt ta över regerandet, så att partierna skulle kunna förhandla ifred. Nu ser det ut som han den 20 mars kommer att kunna lämna över regeringen till förra årets valvinnare, kristdemokraten och flamländaren Yves Leterme. Förhandlingarna har lett till ytterligare försvagning av den belgiska staten: i och med uppgörelsen mellan kristdemokraterna, liberalerna, socialisterna och de gröna (två av varje, ett flamländskt parti och ett vallonskt) kommer även ekonomi- och industripolitiken, bostadspolitiken och jordbrukspolitiken ligga på delstatsnivå.

Detta är förvisso inget anmärkningsvärt i ett land där det mesta från kulturpolitiken till vapenexporten regionaliserats. Varför just vapenexporten kan man fråga sig? Jo, vapenproduktionen sker främst i Vallonien. För att inte den flamländska majoriteten i landet ska kunna stoppa den (till krigsförande länder exempelvis) har till och med vallonerna ansett att regionalisering kan vara en bra idé.

Andra skriver intressant om: Belgien, Vallonien, Flandern, Yves Leterme

Se även: DN, International Herald Tribune